Shit vilket ös det var här! Eller kanske inte.... Har inte orkat bry mig om bloggen på ett tag och kommer nog inte börja nu heller.
Min "offighet" håller i sig. Är så jäkla less på vissa saker så tar den lilla energi jag har och försöker lägga den där den behövs mest.

J är i en riktigt jobbig period. Dagtid är han underbar men det kliar massa i hans mun vilket gör att han sover väldigt oroligt.
Är så jäkla trött att jag inte ens känner mig trött längre! Det är mer som att jag bara stängt av alla mindre nödvändiga funktioner. Typ hjärnan.
Mitt humör är verkligen i botten. Har inget tålamod för någonting. Känner mig tjurig och bitter på alla de människor som för en evighetslång sekund sedan fick mig att tro att jag hade någon form av värde för dem.
Folk som numera bara är intresserad av de smaskiga delarna av mitt liv och uppenbarligen skiter i resten!
Lyckades övertyga mig själv för en stund att jag inte bryr mig men det gör jag. Men vad vet jag... Kanske har jag gjort något för att förtjäna det?

Mitt gnäll här är lite av en sammanfattning. Det rör sig inte om en person, inte heller två utan fler än så! Vill poängtera det så ingen specifik person hänger sig uthängd på något vis.

Vet flera som sagt att man tappar många vänner när man får barn. Så varför skulle just jag vara skonad från det?
Är bara så förbannat ledsen över förlusten av vissa.

Egentligen ska jag inte alls klaga. Har den allra viktigaste personen kvar, någon som jag vet inte kommer svika!
Har också träffat lite nya och nygamla vänner längs vägen. Men jag vet inte... Har tappat lusten att föra något framåt. Känns som att det bara blir komplicerat och mer än vad jag klarar av. Mer än vad jag borde ta mig an.

Ska sluta gnälla nu! Jag är trots allt väldigt nöjd med det jag har. Och det jag inte har är inte större än att jag klarar mig utan!