Var på klubben igår igen.
Gick inte alls lika bra som sist även om det väl egentligen inte gick dåligt!

Jag har åkt med en kurskompis nu ett par gånger och igår var hon sen. Überfånig som jag är så blir jag tokstressad av sånt och den negativa känslan höll liksom i sig en låååååång stund!
Panda är på tok för signalkänslig för att kunna tända till ordentligt då...
Känns skittrist för när hon märkte att det började vara dags att bege sig mot klubben så var hon helt galet taggad!
Det var stört omöjligt att hålla henne med alla 4 på marken, räckte att jag tittade på henne så tjöt hon och studsade värre än en gummiboll.
När jag hade stängt dörren bakom mig så tjöt hon hela vägen ut genom porten och en bra bit till innan hon sansade sig lite! Hahahaha

Rätt eller fel men jag låter henne hållas. Jag är så jäkla glad att få se denna energi så vill inte ta det ifrån henne! Om det blir ett problem i framtiden så tar jag tag i det då. Just nu vill jag bara se mer av all positiv energi hon börjar plocka fram!

Hon är verkligen en helt annan hund nu än för bara några veckor sedan. När Jizo och Ixi flyttade i somras så liksom bara försvann hon... Tyckte hon blev mycket bättre en period och när Ixi kom tillbaka hem några månader så var hon sitt gamla vanliga jag! När Ixi sen flyttade på nytt så kröp Panda återigen in i sitt skal... Men nu har vi fått rejäla sprickor i det skalet och det känns så LUUUVELY!!!

Nu ska jag göra lite nytta!
Har inte alls tid att sitta här och sega egentligen...
Har ett gigantiskt berg av tvätt som måste vikas och så har jag mamma med hundar på ingång =)

Over and Out!

Vilken helt underbar kväll Panda och jag hade på Hallsbergs BK igår!
Började en rallykurs för några veckor sedan. Har känt lääääänge att jag måste ta tag i allt kring hund igen för det får mig att må sååå mycket bättre! Panda mår ju så klart också bra av att det händer lite mer men var mest mitt ego jag tänkte på när jag anmälde...

Att börja träna med Panda har faktiskt varit ganska omvälvande. Jag vet ju att hon inte är van att arbeta men jag har inte riktigt själv fattat hur zombifierad jag har låtit henne bli!
När man är konstant aptrött och ofta har mycket att stå i så har det liksom kännts såååå skönt att veta att hunden alltid sköter sig i kopplet bredvid barnvagnen. Har liksom inte tänkt på att hon egentligen varit väldigt låg och inte "vågat" ta för sig och leva ut!
Så att ens få igång henne - och mig själv med för den delen - är minst sagt en utmaning! Vissa dagar vill jag bara slita mitt hår, det är såååååå galet svårt att motivera henne! Panda är en hund som inte leker annat än med sig själv och på sina egna villkor och hennes intresse för mat är snudd på obefintligt.
Jag har därför fått börja med vääääldigt små myrsteg och fånga henne bara några sekunder i taget och på så vis väcka hennes intresse för att verkligen sammarbeta. Ibland känns det som att jo men det här kommer vi fixa galant! Men alltför ofta får jag känslan av att jag nog måste hämta hem min arbetsnarkoman Jizo för att få mig en rallyhund...

Igår på kursen så var det nåt som hände mellan Panda och mig. Jag tror att det klickade till i hennes skalle, som att hon plötsligt förstod vad det är jag försöker få fram!

Första rundan på planen gick helt okej, andra gick katastrofalt dåligt. Sen kom klicket! Fick en helt magisk känsla av att ÄNTLIGEN hitta min hund. Hennes kontakt var klockren i stort sett hela tiden (stördes av ett gäng tappade köttbullar mitt i banan bara) och hennes prestation på momenten alldeles perfekt! Ja alltså... Med perfekt prestation menar jag inte att hon utförde momenten korrekt för dit har vi inte kommit i vår träning ännu. Däremot presterade hon alldeles suveränt utifrån våra förutsättningar!

Känner mig galet nöjd med min lilla luddboll!
Och faktiskt rätt nöjd med mig själv också =) Nu ska jag gå och försöka få tag i John Blund en liten stund. Sovit knappt 4 timmar i natt vilket känns... För trött för att komma igång med något så då är det bättre att sova lite nu och förhoppningsvis funka sen!

Over and Out!

Jag har alltid varit ganska fascinerad av former och funktionen av formen i ett sammanhang. När formerna står helt utan sammanhang så tycker jag väldigt mycket om cirklar. De känns liksom på nåt vis så harmoniska och konsekventa. Jämförelsevis en fyrkant som är konsekvent rak i ena sekunden för att i nästa vända tvärt. Ena sekunden harmoni, nästa kaos. Inkonsekvent! Jag har nog absolut minst 4 hörn. Ena sekunden är jag harmonisk och balanserad för att sedan tvärt ändra riktning! Men någonstans har jag ändå alltid strävat efter att bli lite mer cirkel. Känna harmoni. När jag ser mig själv i spegeln så inser jag att jag faktiskt lyckats ganska bra! Hela jag är cirkelformad - i alla fall på utsidan. Den cirkeln är i sammanhanget varken fin eller ful. Mina känslor för min egen spegelbild är absolut noll! Däremot har jag testat några gånger nu att sätta in cirkeln i ett annat sammanhang och helt plötsligt så inser jag att funktionen också är lika med noll! Ganska illa faktiskt att man blir så vardagsblind att man slutar se sig själv...