Jag har alltid varit ganska fascinerad av former och funktionen av formen i ett sammanhang. När formerna står helt utan sammanhang så tycker jag väldigt mycket om cirklar. De känns liksom på nåt vis så harmoniska och konsekventa. Jämförelsevis en fyrkant som är konsekvent rak i ena sekunden för att i nästa vända tvärt. Ena sekunden harmoni, nästa kaos. Inkonsekvent! Jag har nog absolut minst 4 hörn. Ena sekunden är jag harmonisk och balanserad för att sedan tvärt ändra riktning! Men någonstans har jag ändå alltid strävat efter att bli lite mer cirkel. Känna harmoni. När jag ser mig själv i spegeln så inser jag att jag faktiskt lyckats ganska bra! Hela jag är cirkelformad - i alla fall på utsidan. Den cirkeln är i sammanhanget varken fin eller ful. Mina känslor för min egen spegelbild är absolut noll! Däremot har jag testat några gånger nu att sätta in cirkeln i ett annat sammanhang och helt plötsligt så inser jag att funktionen också är lika med noll! Ganska illa faktiskt att man blir så vardagsblind att man slutar se sig själv...